Vikingatiden är den period i Nordens historia som är mest känd ute i världen. Den varade från slutet av 700-talet till cirka 1050 e.Kr. och utgör den sista delen av järnåldern. Under denna tid förändrades samhället i Sverige, Norge och Danmark i grunden. Kontakten med omvärlden ökade genom resor, handel och krig, vilket ledde till att nya varor, idéer och till slut en ny religion – kristendomen – kom till Norden.

I vikingasamhället hade kvinnan en stark ställning jämfört med hur det såg ut i många andra länder vid samma tid. Husfrun bestämde över gårdens matförråd och ekonomi. Hennes symbol för makt var nyckelknippan som hon bar i bältet. När mannen gav sig iväg på handelsresor eller krigståg var det hustrun som tog över ansvaret för hela gården, inklusive försvaret av den.

Skeppen och resorna

En viktig orsak till att nordborna kunde ge sig ut i världen var deras skicklighet i att bygga skepp. Vikingaskeppen var snabba och kunde segla över öppet hav, men de var också grundgående. Det innebar att de inte stack djupt ner i vattnet, vilket gjorde att vikingarna kunde segla långt in på grunda floder och landstiga nästan var som helst.

Svenska vikingar reste oftast österut, i ”österled”. De seglade över Östersjön och tog sig ner via de stora floderna i nuvarande Ryssland och Ukraina. Målet var ofta staden Konstantinopel (nuvarande Istanbul), som vikingarna kallade för Miklagård – ”den stora staden”. Där handlade de med pälsar, honung och slavar i utbyte mot silver, siden och kryddor.

Danska och norska vikingar reste oftast västerut, i ”västerled”. De seglade till England, Frankrike och Irland. Där grundade de städer, som Dublin, men gjorde sig också kända för brutala plundringar av kloster och byar. Vissa norska vikingar seglade ännu längre västerut och upptäckte Island, Grönland och till och med Nordamerika (som de kallade Vinland).

Från Asatro till Kristendom

Under större delen av vikingatiden trodde människorna på asatron. Det var en religion med många gudar och gudinnor som hade mänskliga drag. Oden var krigets och vishetens gud, Tor var åskguden som skyddade människorna mot onda jättar, och Freja var kärlekens gudinna. Människorna offrade, ”blotade”, till gudarna för att få god skörd eller lycka i krig.

Mot slutet av vikingatiden började kristna missionärer komma till Norden. Den mest kände var munken Ansgar som kom till handelsstaden Birka redan på 800-talet. Det tog dock lång tid innan kristendomen fick fäste. Många runstenar från 1000-talet visar hur den gamla tron blandades med den nya; man kunde rista in både en torshammare och ett kristet kors. När kungarna blev kristna tvingades folket att byta religion. I samband med att Sverige blev kristet och fick en starkare kungamakt i mitten av 1000-talet, upphörde vikingatågen och medeltiden inleddes.