För att till fullo förstå den intellektuella och samhälleliga explosion som upplysningen utgjorde under 1700-talet, är det nödvändigt att granska det europeiska samhället under seklen som föregick denna epok. Under 1600-talet och tidigt 1700-tal var Europa präglat av kungligt envälde, ståndssamhällets strikta hierarkier och den kristna kyrkans totala dominans över människors världsbild. 

Makten legitimerades genom principen om kungadömet av Guds nåde, vilket innebar att monarken fått sitt uppdrag direkt från Gud och därmed stod över all jordisk lag. Det feodala arvet levde kvar, där adeln och prästerskapet åtnjöt enorma privilegier, frihet från skatt och makt över jorden, medan den överväldigande majoriteten av befolkningen bestod av fattiga och maktlösa bönder.

Samtidigt hade fröet till förändring redan såtts under den naturvetenskapliga revolutionen. Vetenskapsmän som Galileo Galilei och Isaac Newton hade under 1600-talet demonstrerat att universum inte styrdes av outgrundliga, magiska eller gudomliga nycker, utan av mätbara och förutsägbara naturlagar. 

Upptäckten av gravitationen och planeternas rörelser bevisade att världen var begriplig genom matematik och observationer. Detta ledde till ett fundamentalt skifte i mänskligt tänkande. Om universum följde logiska lagar som människan kunde upptäcka och förstå, ställde man sig snart frågan om inte samma sak gällde för det mänskliga samhället, ekonomin och politiken. Denna insikt blev startskottet för upplysningens framväxt.

Handeln, städerna och den nya medelklassen

Orsakerna till att upplysningens idéer fick fäste just under 1700-talet berodde på ett samspel mellan ekonomisk utveckling, tekniska framsteg och sociala förändringar. Sedan upptäcktsresornas tid på 1500-talet hade den globala handeln vuxit lavinartat. Europas koloniala expansion och den lönsamma, men brutala, triangelhandeln över Atlanten förde in enorma rikedomar till de västeuropeiska länderna.

En viktig följd blev att en ny och inflytelserik samhällsklass växte fram i städerna: borgarklassen eller medelklassen. Denna grupp bestod av framgångsrika köpmän, bankirer, jurister, läkare och tidiga industriägare.

Denna nya medelklass hade genom sitt arbete samlat på sig betydande ekonomiskt kapital och var ofta välutbildad. Trots sin rikedom och bildning var de utestängda från den politiska makten, eftersom samhället fortfarande var organiserat i ett ståndssystem där födsel, inte förmåga eller rikedom, avgjorde en individs status. Detta ledde till en växande frustration. Medelklassen blev därmed en mycket mottaglig publik för nya filosofiska idéer som ifrågasatte adelns privilegier och kungens absoluta makt. 

Samtidigt gjorde förbättrad tryckteknik och billigare papper det möjligt att massproducera böcker, pamfletter och tidskrifter. Nya sociala mötesplatser uppstod, såsom kaffehusen i London och de litterära salongerna i Paris, ofta ledda av inflytelserika kvinnor ur aristokratin eller borgarklassen. På dessa platser kunde intellektuella, adelsmän och borgare mötas för att debattera samhällets struktur på ett sätt som tidigare varit otänkbart.

Ett nytt sätt att se på världen

Kärnan i 1700-talets nya rörelse var en djupt rotad förnuftstro, vilket innebar en övertygelse om att människan med hjälp av sitt eget förnuft och sin egen intellektuella förmåga kunde lösa problem och förbättra samhället. Man förkastade tanken på att traditioner eller auktoriteter automatiskt bar på sanningen. Istället för att lita blint på kyrkans dogmer krävde filosofer och vetenskapsmän att all kunskap skulle prövas vetenskapligt. 

Detta hängde intimt samman med filosofin om empiri, en princip som stipulerar att all sann kunskap måste härledas från sinneserfarenheter, observationer och vetenskapliga experiment. Ett monumentalt exempel på detta var utgivningen av den franska Encyklopedin, redigerad av Denis Diderot och Jean le Rond d'Alembert. Syftet med detta enorma bokverk var att samla hela den kända mänskliga kunskapen på ett systematiskt sätt, baserat på förnuft och vetenskap, och sprida den till allmänheten. Kyrkan och staten försökte upprepade gånger förbjuda verket, eftersom det sågs som ett hot mot deras monopol på sanningen.

I takt med att förnuftet sattes i centrum inleddes en period av intellektuell sekularisering. Detta begrepp syftar på en process där religionens och kyrkans inflytande över samhället, vetenskapen och politiken gradvis minskar. Det betydde inte att upplysningens filosofer i regel var ateister. Många var istället deister, vilket innebar att de trodde på en skapargud som konstruerat universum likt en urmakare, men som därefter dragit sig tillbaka och låtit världen fungera enligt fysikens lagar utan att ingripa. Upplysningsfilosofer som Voltaire bedrev en livslång kampanj för religionsfrihet och tolerans, och riktade skoningslös kritik mot den katolska kyrkans maktmissbruk, vidskepelse och religiösa fanatism.

Rättigheter och begränsningar av makten under upplysningen

Den naturvetenskapliga synen på världen överfördes under upplysningen snabbt till politiken, vilket skulle få omvälvande konsekvenser. Den engelske filosofen John Locke hade redan i slutet av 1600-talet formulerat tanken om en naturrätt. Detta var en politisk teori som hävdade att varje människa från födseln, av naturen, är utrustad med vissa grundläggande och okränkbara rättigheter: rätten till liv, frihet och egendom. Locke argumenterade för att staten existerade genom ett "samhällskontrakt" mellan de styrande och de styrda. Statens och monarkens enda uppgift var att skydda medborgarnas naturliga rättigheter. Om en regering missbrukade sin makt och förtryckte folket, var kontraktet brutet och folket hade en legitim rätt att göra uppror.

I Frankrike byggde baron de Montesquieu vidare på dessa tankar. Han analyserade hur man bäst kunde undvika det tyranni han ansåg präglade de europeiska enväldena. Hans slutsats formulerades i maktdelningsläran, en teori som menade att statens makt måste delas i tre separata och oberoende institutioner för att förhindra maktmissbruk. Dessa tre var den lagstiftande makten (ett folkvalt parlament), den verkställande makten (monarken eller regeringen) och den dömande makten (oberoende domstolar). 

Genom att dessa institutioner balanserade och kontrollerade varandra kunde medborgarnas frihet garanteras. Samtidigt som dessa teorier formulerades fanns det kritiker som pekade på brister i filosofernas resonemang. Författare som Mary Wollstonecraft påpekade det hycklande i att de manliga filosoferna talade om universella mänskliga rättigheter, samtidigt som de uteslöt kvinnor från både utbildning och politiskt inflytande. Wollstonecraft krävde att förnuftets ljus och naturrättens principer även skulle omfatta kvinnor.

Upplysta despoter och revolutionernas tidsålder

Spridningen av upplysningens idéer fick enorma politiska konsekvenser, både kortsiktigt och långsiktigt. I vissa länder uppstod så kallad upplyst despotism. Detta var en styrelseform där enväldiga monarker, såsom Katarina den stora i Ryssland, Fredrik den store i Preussen och Gustav III i Sverige, tog till sig vissa upplysningsidéer. De gynnade vetenskap, reformer och kultur, men vägrade absolut att ge upp sin egen makt eller införa politisk frihet för folket. Denna medelväg visade sig dock otillräcklig i längden.

När missnöjet mot den brittiska kronan växte i Nordamerika, blev upplysningens skrifter det ideologiska bränslet för revolution. Den amerikanska revolutionen från 1776 är i praktiken en direkt tillämpning av Lockes teorier, där det uttryckligen deklareras att människan har oavyttriga rättigheter och att makten utgår från folket. När USA kort därefter skrev sin konstitution, byggdes hela det politiska systemet extremt noggrant kring Montesquieus principer om maktens delning. 

Detta ledde till ett framgångsrikt exempel på att en nation kunde styras utan kung och feodal adel. Inspirerade av händelserna i Amerika, och drivna av djup ekonomisk kris och orättvisor, bröt den franska revolutionen ut 1789. Det franska folket störtade det absoluta kungadömet och avskaffade det medeltida ståndssamhället. Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter antogs, vilket lagstadgade principen om alla människors likhet inför lagen. Även om franska revolutionen övergick i besinningslöst våld och slutligen i Napoleons diktatur, var det gamla samhällets fundament för alltid krossat.

Det moderna samhällets födelse: Ett sammanfattande arv

När vi analyserar upplysningstiden från ett helhetsperspektiv blir sambanden mellan ekonomi, politik, samhälle och idéer extremt tydliga. Den globala handelns tillväxt stärkte ekonomin för en ny borgarklass, som i sin tur krävde politiska rättigheter som motsvarade deras finansiella makt. Upplysningens tänkare försåg denna samhällsklass med de ideologiska verktygen – argument baserade på förnuft och naturrätt – för att legitimera sina krav. En viktig följd blev de stora revolutionerna i slutet av 1700-talet som ritade om den politiska kartan.

De långsiktiga konsekvenserna av upplysningen utgör grunden för hela det moderna, västerländska samhället. Koncept som mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, demokratiska val och likhet inför lagen kan spåras direkt tillbaka till filosofernas arbetsrum i Paris och London. Samhällets sekularisering tog fart, vilket skapade utrymme för en statsskick som inte legitimerades av religiösa skrifter. 

Vidare ledde betoningen på empirisk vetenskap och rationellt tänkande till oerhörda tekniska framsteg under 1800-talet, vilket banade väg för den industriella revolutionen. Slutligen skapade insikten om förnuftets kapacitet det moderna skolväsendet; eftersom man ansåg att människan kunde förbättras genom kunskap, blev allmän utbildning en prioritet för staten.

Sammanfattningsvis var upplysningen den epok som flyttade världens centrum från Gud och monarken till individen och förnuftet, och därmed formade den värld vi lever i idag.