Forntiden är den absolut längsta epoken i människans historia. I Sverige sträcker den sig över en enorm tidsrymd, från det att inlandsisen började smälta bort för cirka 14 000 år sedan, fram till mitten av 1000-talet då vikingatiden tog slut och medeltiden började. Eftersom människorna i Norden inte skrev böcker under denna tid, måste vi lita till arkeologin för att förstå hur de levde. Genom att studera skelett, gravar, husgrunder och föremål som lämnats kvar i jorden kan vi pussla ihop historien om de första människorna i Sverige. Epoken delas traditionellt in i tre huvuddelar baserat på vilket material som var viktigast för verktyg och vapen: stenåldern, bronsåldern och järnåldern.

För cirka 6 000 år sedan skedde en stor förändring. Människor lärde sig att odla marken och hålla boskap. Detta kallas för bondestenåldern. Att vara bonde krävde att man blev bofast. Man var tvungen att stanna på samma plats för att så, sköta om skörden och ta hand om djuren. Människorna började bygga mer rejäla hus, ofta långhus av trä och lera, där både människor och djur bodde. Detta ledde till att befolkningen ökade, men också till att sjukdomar spreds lättare när många levde tätt inpå varandra. Man började också bygga stora gravar av sten, så kallade dösar och gånggrifter, vilket tyder på att man började tro på ett liv efter döden och ville hedra sina förfäder.

Bronsåldern (ca 1800 f.Kr. – 500 f.Kr.) 

Övergången till bronsåldern innebar att ett helt nytt material introducerades i Norden. Brons är en legering (blandning) av koppar och tenn. Dessa metaller fanns inte i Sverige, utan var tvungna att importeras från södra Europa genom handel. Detta gjorde bronset mycket dyrt och exklusivt. Det var bara de mäktigaste hövdingarna och de rikaste familjerna som hade råd med vapen och smycken av brons. De flesta vanliga bönder fortsatte att använda redskap av sten och trä långt in i perioden.

Bronsåldern var en tid av ökade klyftor i samhället. De rika visade sin makt genom ståtliga gravhögar. Man ser också tydliga spår av en solkult. Många föremål och bilder från denna tid, som solhjul och skeppssättningar, kopplas till dyrkan av solen. Hällristningarna, de bilder som knackades in i berghällar, är våra viktigaste "fönster" in i bronsålderns tankevärld. De visar skepp, plöjning, jaktscener och ritualer, vilket ger oss ledtrådar om deras religion och vardagsliv.

Järnåldern (ca 500 f.Kr. – 1050 e.Kr.) 

Runt år 500 f.Kr. förändrades klimatet i Norden och blev kallare och fuktigare. Samtidigt lärde sig människorna att utvinna järn. Till skillnad från brons behövde järn inte köpas från utlandet. I Sverige fanns det gott om så kallad myrmalm och sjömalm på sjöbottnar och i myrar. Kunskapen att framställa järn gjorde att metallen blev tillgänglig för alla, inte bara de rika. Nu kunde även vanliga bönder få yxor, knivar och plogbillar av järn. Detta effektiviserade jordbruket enormt och gjorde det möjligt att bruka svårare jordar.

Järnåldern var en orolig tid med många krig och folkvandringar i Europa, vilket också påverkade Sverige. För att skydda sig byggde man fornborgar på höga berg. Samhället blev mer organiserat och mot slutet av järnåldern växte de första små kungadömena fram, särskilt i Mälardalen. Det var också under järnåldern som man började använda det första skriftspråket i Norden: runorna.

Den sista delen av järnåldern kallas vikingatiden (ca 800–1050 e.Kr.). Då gav sig nordborna ut på långa resor både österut och västerut för att handla, plundra och bosätta sig. När kristendomen slutligen fick fäste i Sverige under 1000-talet började man bygga kyrkor och skriva ner lagar och historia på papper (pergament). Därmed övergick forntiden i medeltiden.