Upplysningen är den tankeströmning som dominerade Europa under 1700-talet. Det var en period då den västerländska civilisationen i grunden omprövade sin syn på människan, samhället och Gud. Det centrala mottot, formulerat av den tyske filosofen Immanuel Kant, var Sapere Aude – "Våga veta!". Människan skulle kasta av sig sin "självförvållade omyndighet" och våga lita på sitt eget förnuft istället för att blint lyda auktoriteter som kyrkan och staten.

De franska filosoferna: En kamp på tre fronter

Upplysningens centrum var Paris, där de intellektuella (les philosophes) samlades på salonger och kaféer. De var dock ingen enhetlig grupp. De var oense om mycket, men enades i kritiken mot den rådande ordningen. Man kan urskilja tre politiska huvudlinjer genom de tre giganterna: Voltaire, Montesquieu och Rousseau.

Voltaire och kampen för tolerans

Voltaire var ingen demokrat. Han ansåg att den stora massan var för obildad för att styra. Hans ideal var den "upplyste despoten" – en enväldig kung som styrde enligt förnuftets principer och bekämpade kyrkans makt. Voltaires huvudfiende var den katolska kyrkan, som han kallade "den skändliga" (l'infâme). Han kämpade frenetiskt för yttrandefrihet och religiös tolerans. Han företrädde deismen, tanken att Gud skapat världen men sedan lämnat den ifred, vilket gjorde religiös fanatism logiskt orimlig.

Montesquieu och maktbalansen

Medan Voltaire fokuserade på medborgerliga rättigheter, fokuserade baronen de Montesquieu på statens struktur. Inspirerad av det engelska systemet insåg han att makt korrumperar. För att förhindra tyranni måste makten delas. I hans verk Lagarnas anda (1748) formulerade han maktdelningsläran: den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten måste hållas isär och kontrollera varandra. Detta var en direkt kritik mot den franska absolutismen där kungen hade all makt.

Rousseau och civilisationskritiken

Jean-Jacques Rousseau var upplysningens "svarta får". Medan de andra hyllade vetenskap och framsteg, hävdade Rousseau att civilisationen hade förstört människan. I naturtillståndet var människan god, men äganderätten och samhället hade gjort henne girig och ofri. "Människan är född fri, och överallt är hon i bojor," inledde han sitt verk Om samhällskontraktet. Rousseau förespråkade en mer direkt demokrati baserad på "den allmänna viljan" (volonté générale). Hans betoning på känsla framför enbart förnuft gjorde honom till en föregångare till romantiken, men hans idéer om att individen måste underordna sig kollektivet har också kritiserats för att öppna dörren för totalitära stater.

Upplysningens ekonomiska dimension

Upplysningen handlade inte bara om politik utan även om ekonomi. Under 1700-talet dominerade merkantilismen, idén att staten skulle styra handeln hårt och samla guld i skattkistorna. Detta utmanades av skotten Adam Smith, liberalismens fader. I Nationernas välstånd (1776) argumenterade han för att marknaden sköter sig bäst själv, utan statlig inblandning (laissez-faire). Om alla individer strävar efter sin egen nytta, kommer det att gynna hela samhället som av "en osynlig hand". Detta var utilitarism i praktiken – största möjliga lycka åt största möjliga antal.

Encyklopedin: Kunskap som vapen

Upplysningens kanske största projekt var Encyklopedin, redigerad av Denis Diderot och Jean le Rond d'Alembert. Syftet var att "förändra det allmänna tänkesättet" genom att samla all världens kunskap och göra den tillgänglig. Genom att kategorisera hantverk och teknik på samma nivå som teologi och filosofi underminerade man de gamla hierarkierna. Kyrkan förbjöd verket, vilket bara gjorde det mer populärt. Encyklopedin symboliserar upplysningens tro på att kunskap är vägen till frihet.

Historiografisk analys: Upplysningens skuggsidor

När vi idag ser tillbaka på upplysningen måste vi anlägga ett kritiskt perspektiv. Var upplysningen verkligen för alla?

Kvinnorna och förnuftet

Trots talet om mänskliga rättigheter exkluderades kvinnorna nästan helt från den offentliga sfären. Många manliga filosofer, inklusive Rousseau, ansåg att kvinnan av naturen styrdes av känslor och därför inte var kapabel till det förnuft som krävdes för medborgarskap. Det fanns dock motröster. Olympe de Gouges skrev under franska revolutionen en Deklaration om kvinnans rättigheter, och i England argumenterade Mary Wollstonecraft för att kvinnors underlägsenhet inte berodde på natur utan på bristande utbildning.

Rasism och slaveri

Den största paradoxen är kanske att frihetens tidsålder sammanföll med den transatlantiska slavhandelns höjdpunkt. Många upplysningsmän tjänade pengar på kolonialhandel. Samtidigt som man skapade taxonomier (system) för växter och djur (Carl von Linné), började man även kategorisera människor i raser. Den "vetenskapliga" rasismen föddes under upplysningen. Man försökte vetenskapligt bevisa den vita mannens överlägsenhet för att rättfärdiga kolonialism och slaveri, vilket står i bjärt kontrast till retoriken om alla människors lika värde.

Arvet efter upplysningen

Upplysningen utmynnade i två stora revolutioner: den amerikanska (1776) och den franska (1789). Den amerikanska konstitutionen är i princip en direkt tillämpning av Montesquieus maktdelning och Lockes naturrätt. Den franska revolutionen blev mer radikal och visade också på upplysningens faror – när Rousseaus idéer om "den allmänna viljan" tolkades av Robespierre ledde det till skräckväldet, där man avrättade motståndare i "förnuftets" namn.

Trots sina brister och paradoxer lade upplysningen grunden för det moderna västerländska samhället. Sekularisering, yttrandefrihet, rättssäkerhet och tron på vetenskaplig prövning är ideal som föddes ur 1700-talets intellektuella strider. Vi lever fortfarande i upplysningens projekt, men vi har också lärt oss att förnuftet ensamt inte är någon garanti mot barbari.