Mellankrigstiden är den historiska epok som sträcker sig mellan det första världskrigets slut år 1918 och det andra världskrigets utbrott år 1939. Det är en omvälvande tid i mänsklighetens historia som präglades av extrema kontraster. Stor framtidstro och en närmast obegränsad ekonomisk blomstring vändes på bara ett decennium i djup misströstan, utbredd fattigdom och våldsam politisk radikalisering. För att förstå de underliggande orsakerna till varför världen kastades in i ett nytt, ännu mer förödande krig bara tjugo år efter det förra, är det nödvändigt att analysera de sammankopplade ekonomiska, politiska och sociala krafter som formade dessa två decennier.

En bräcklig fred och nya gränser

När artilleriet slutligen tystnade i november 1918 låg stora delar av den europeiska kontinenten i fysiska och ekonomiska ruiner. Det långvariga kriget innebar att fyra historiska imperier hade fallit samman: det ryska, det tyska, det österrikisk-ungerska och det osmanska. Ur dessa geopolitiska spillror ritades Europas och Mellanösterns karta om i grunden. Många nya stater bildades i Öst- och Centraleuropa baserat på principen om nationellt självbestämmande, vilket innebar tanken att varje identifierbart folk skulle ha rätt till ett eget territorium och ett eget styre. Detta ledde dock omedelbart till nya inre spänningar eftersom nationsgränserna var extremt svåra att dra utan att samtidigt skapa nya, utsatta minoritetsgrupper inom de nyskapade staterna. Allvarliga etniska konflikter blev därmed inbyggda i det nya politiska systemet.

Det viktigaste och mest omdiskuterade fredsavtalet slöts i Frankrike år 1919 och kom att kallas för Versaillesfreden. Detta avtal var ett diktat som tvingade Tyskland och dess tidigare allierade att ta på sig den fulla och ensamma skulden för att ha orsakat kriget. Tyskland tvingades gå med på att betala enorma ekonomiska skadestånd till segrarmakterna, förlorade cirka tretton procent av sina landområden i Europa och fick sin militära försvarsmakt mycket kraftigt begränsad. Det politiska syftet, främst från fransk och brittisk sida, var att förhindra att nationen någonsin igen skulle kunna utgöra ett framtida militärt hot. Konsekvensen blev emellertid att en djupt rotad bitterhet och en folklig känsla av historisk förnedring slog rot hos den tyska befolkningen. Detta skapade direkt en mycket instabil politisk grund som senare skulle komma att utnyttjas av extremistiska krafter.

För att säkerställa att framtida konflikter löstes fredligt grundades Nationernas Förbund, en ny internationell organisation där världens nationer förväntades lösa sina politiska tvister genom öppen diplomati istället för genom krigsförklaringar. Trots dessa idealistiska och goda avsikter blev organisationen svag redan från starten. USA valde att stå utanför församlingen för att undvika inblandning i europeiska problem, och förbundet saknade dessutom egna militära maktmedel för att stoppa aggressiva stater som öppet bröt mot de internationella reglerna. Detta innebar i praktiken att den diplomatiska fred som skapades 1919 vilade på en skev maktbalans och en illusion av trygghet.

Det glada tjugotalet och det ekonomiska uppsvinget

Medan det krigshärjade Europa långsamt och mödosamt försökte återuppbygga sina samhällen, gick USA in i en period av oerhörd industriell tillväxt. Världskriget hade förvandlat den amerikanska nationen till världens ohotat starkaste ekonomi. Det amerikanska samhället genomgick en mycket snabb och genomgripande modernisering under ett decennium som ofta kallas det glada tjugotalet. Den tekniska utvecklingen gjorde att industrin kunde massproducera nya, standardiserade konsumtionsvaror som personbilar, radioapparater och kylskåp i en tidigare otänkbart hög takt. Dessa moderna varor blev tillgängliga för en snabbt växande och köpstark medelklass, vilket till stor del gjordes möjligt tack vare lanseringen av nya ekonomiska system för avbetalning och bankkrediter.

Den starka ekonomiska uppgången banade i sin tur väg för omvälvande sociala förändringar i samhällsstrukturen. Urbaniseringen sköt i höjden när miljontals människor valde att överge det traditionella jordbruket på landsbygden för att istället söka arbete i de expansiva storstädernas industrier. Nöjeslivet genomgick en kommersiell revolution; biograferna började locka en masspublik, jazzmusiken spreds som ett globalt fenomen och en distinkt, oberoende ungdomskultur tog för första gången tydlig form. Samtidigt förändrades kvinnornas legala och sociala ställning drastiskt. Under krigsåren hade stora grupper av kvinnor klivit in på arbetsmarknaden och tagit över traditionellt manliga yrken inom tung industri. Denna nyvunna ekonomiska självständighet gav ny, avgörande kraft åt kvinnorörelsens historiska krav på ökad politisk jämställdhet. Som ett direkt resultat av detta samhälleliga skifte infördes kvinnlig politisk rösträtt i flertalet västerländska länder under åren strax efter krigsslutet.

Europa upplevde också en märkbar ekonomisk återhämtning under den senare halvan av 1920-talet, men den ekonomiska stabiliteten var ytlig och betydligt skörare där. Särskilt den tyska nationen hade i början av årtiondet drabbats av en förödande hyperinflation. Detta ekonomiska haveri innebar att pengarnas allmänna värde sjönk så dramatiskt och okontrollerat att statens papperssedlar snabbt blev fullkomligt värdelösa. Som en följd av detta förlorade breda medelklassgrupper hela sina livsbesparingar, vilket ledde till att den folkliga tilltron till staten och den nya demokratiska regeringen skadades allvarligt. Genom massiva internationella stödlån, i första hand från privata amerikanska storbanker, lyckades dock den tyska ekonomin hjälpligt stabiliseras för en tid, och de extrema politiska motståndsrörelserna tappade tillfälligt sitt politiska stöd. Detta innebar att även det europeiska fastlandet kunde uppleva en kortare period av optimism och spirande kulturell frihet.

Börskraschen och den stora depressionen

Den globala högkonjunkturen var i alldeles för hög utsträckning artificiellt uppbyggd på lånade kapital och en osund, oreglerad ekonomisk spekulation. I det framgångsrika USA hade hundratusentals vanliga medborgare lockats att låna stora summor pengar av bankerna enbart i syfte att köpa företagsaktier, i den fasta förhoppningen om snabba och riskfria vinster. I slutet av oktober år 1929 sprack plötsligt denna ohållbara ekonomiska bubbla. Förtroendet för hela aktiemarknaden upphörde från en dag till en annan, och storskalig panik utbröt när alla investerare försökte sälja sina aktieinnehav exakt samtidigt. Aktiekurserna störtdök fritt utan hejd, vilket resulterade i den historiskt berömda och förödande börskraschen på Wall Street i New York.

Konsekvenserna av denna finansiella krasch blev omedelbara, storskaliga och katastrofala för samhällsekonomin. Tusentals banker tvingades i konkurs eftersom privatpersoner och företag inte längre kunde betala tillbaka sina tagna krediter. När det finansiella systemet föll samman försvann också vanliga människors trygga sparkapital i intet. Fabriker och industrier tvingades snabbt stänga sina dörrar eftersom hushållens konsumtion stannade av och varubeställningarna uteblev helt. 

Slutresultatet blev en global ekonomisk depression av en omfattning som världen aldrig tidigare skådat. Den öppna arbetslösheten steg vertikalt till oerhörda nivåer världen över, och miljontals desperata människor förlorade både sina hem och sin trygga försörjning. Eftersom den internationella marknadsekonomin under 1920-talet hade knutits allt tätare samman, spreds den ekonomiska krisen snabbt som en löpeld från det amerikanska fastlandet till det europeiska. De krisande amerikanska finansinstituten krävde abrupt tillbaka de massiva internationella lån de tidigare hade utfärdat till europeiska länder. Detta ledde ofrånkomligen till att det politiskt känsliga Tysklands bräckliga ekonomi kollapsade fullständigt för andra gången på ett decennium.

Den utdragna ekonomiska krisen fick djupgående och farliga politiska konsekvenser. När de traditionella demokratiska regeringarna framstod som handlingsförlamade och kapitalt misslyckades med att lösa befolkningens akuta problem med fattigdom, svält och massarbetslöshet, vände sig allt fler svikna medborgare till radikala politiska krafter som konsekvent lovade beslutsam handlingskraft och mycket enkla lösningar på komplexa problem. Den breda tilltron till den parlamentariska demokratin och det liberala ekonomiska systemet minskade radikalt. I USA valde president Franklin D. Roosevelt att lansera det omfattande lagstiftningspaketet "The New Deal". 

Detta var ett massivt statligt interventionistiskt program fyllt med offentliga arbeten, infrastrukturprojekt och nya sociala skyddsnät som syftade till att stimulera ekonomin och rädda det demokratiska samhällskontraktet. I flera andra delar av världen, där demokratins rötter historiskt sett var mycket svagare, fick den samhälleliga krisen betydligt mörkare följder.

Demokratins kris och diktaturernas framväxt

Den allmänna sociala otryggheten och den sedan tidigare pyrande, kollektiva besvikelsen över fredsavtalen efter det första världskriget skapade en historiskt perfekt grogrund för antidemokratiska och extremistiska idéer. I åtskilliga europeiska länder övergavs den unga och ifrågasatta demokratiska styrelseformen fullständigt till förmån för statlig diktatur. I en sådan totalitär styrelseform koncentrerades snabbt all lagstiftande och dömande makt till en enda utsedd ledare eller ett enda allenarådande statsparti. De grundläggande medborgerliga rättigheterna och yttrandefriheten avskaffades, varpå all form av politisk opposition förbjöds i lag och därefter bekämpades brutalt med statligt sanktionerat våld.

I det krigsbesvikna Italien hade den starkt nationalistiska ideologin fascism lyckats vinna politisk mark redan under 1920-talet med den retoriskt skicklige agitatorn Benito Mussolini i spetsen. Fascismen hyllade oreserverat den starka, enade nationen, den absoluta obestridliga ledarprincipen och glorifierade militarism och öppet fysiskt våld. Den statliga ideologin ställde sig samtidigt extremt fientlig till både det demokratiska flerpartisystemet och den internationella kommunismen. Den fascistiska rörelsen lockade många sökande individer genom att effektivt erbjuda en tilltalande känsla av gemenskap och hårdhänt social ordning i ett samhälle som av många upplevdes som orättvist, splittrat och rörigt.

I Tyskland drog Adolf Hitler och det nationalsocialistiska partiet fördel av den förödande ekonomiska depressionen och det utbredda folkliga missnöjet med Versaillesfredens orättvisa bestämmelser. Den politiska nazismen delade till fullo fascismens våldsbejakande kärna, men man adderade dessutom en fundamental ideologisk dimension som helt byggde på extrem, pseudovetenskaplig rasbiologi och en kompromisslös antisemitism. Den nazistiska retoriken skyllde systematiskt hela Tysklands påstådda förfall och alla sociala problem på landets judiska minoritet och den politiska vänstern. 

Hitler lovade eldfängt massorna att återupprätta landets förlorade stormaktsära, att genom statliga projekt skapa meningsfullt arbete åt alla etniska tyskar och att med kraft krossa Versaillesfördragets internationella bojor. Den bottenlösa ekonomiska krisen var den avgörande utlösande faktorn som gjorde att miljontals vanliga tyska medborgare slutligen drogs ohjälpligt till dessa extrema politiska löften. År 1933 lyckades Hitler utnämnas till laglig rikskansler, varpå han i en utomordentligt snabb takt metodiskt monterade ned den bräckliga tyska demokratin och formade en aggressiv totalitär polisstat.

Parallellt med utvecklingen i Central- och Sydeuropa hade det vidsträckta Sovjetunionen etablerats fast som en enorm kommunistisk enpartistat i det geopolitiska öster. Under den sovjetiske ledaren Josef Stalins djupt paranoida styre genomgick det isolerade landet en extremt snabb, statligt framtvingad industrialisering från slutet av 1920-talet och framåt. Det humanitära priset för denna tekniska modernisering var dock osannolikt fruktansvärt. 

Åtskilliga miljoner försvarslösa invånare dog av planerad och systematisk svält, eller mördades kallblodigt när den allsmäktiga staten med våld tvångsomhändertog hela det privata jordbruket. Därefter utrensade regimen hundratusentals inbillade och faktiska politiska motståndare i enorma, statliga terrorvågor. Den auktoritära fascismen i Italien, den rasistiska nazismen i Tyskland och den brutala kommunismen i Sovjetunionen utgjorde sammanfattningsvis djupt allvarliga och existentiella maktpolitiska hot mot de allt färre kvarvarande demokratiska staterna i Europa.

Vägen mot en ny global katastrof

Den historiska mellankrigstiden utgör en djupt mörk och formativ berättelse om hur obearbetade stormaktskonflikter, i en direkt kombination med plötsliga massiva ekonomiska samhällskriser, ofelbart kan leda till hela staternas intellektuella och moraliska sönderfall. När vi tidsmässigt blickar tillbaka och analytiskt granskar de bakomliggande orsakerna till varför vår moderna värld ännu en gång – bara tjugo år efter ett förödande världskrig – hamnade i en ny obegriplig global militär konflikt år 1939, framträder ett obehagligt tydligt mönster av samverkande händelser.

En helt avgörande kortsiktig historisk orsak var otvivelaktigt den fundamentalt misslyckade, straffande fredsprocessen 1919. Istället för att metodiskt konstruera en hållbar, rättvis och förlåtande världsordning, skapade det ensidigt hårda avtalet endast ett outsläckligt hämndbegär och en brinnande revanschlystnad inom Tyskland. Denna underliggande geopolitiska instabilitet förvärrades sedan till sin absoluta bristningsgräns av den internationella ekonomiska härdsmälta som inleddes hösten 1929. 

Den långdragna depressionen fungerade historiskt sett som en förödande samhällelig katalysator. Den bröt skoningslöst ner den vanliga medborgarens uppbyggda tillit till det etablerade demokratiska systemets förmåga att lösa samhällsproblem, och krisen drev därmed hela samhällsgrupper rakt i armarna på hänsynslösa auktoritära ledare som erbjöd stark statlig handlingskraft och mycket bekväma politiska syndabockar.

När de nyetablerade totalitära diktaturerna väl hade lyckats stabilisera sin absoluta makt inom de egna nationsgränserna förändrades logiken i den internationella utrikespolitiken helt och hållet. Både det fascistiska Italien och det nazistiska Tyskland började metodiskt bedriva en allt mer öppet aggressiv, rasistiskt motiverad och expansiv utrikespolitik med det uttalade slutmålet att militärt erövra nya territorier. 

Tyskland inledde en utbredd och massiv militär upprustning i direkt strid mot gällande internationella avtal. Nationens arméer beordrades att ockupera det demilitariserade Rhenlandet, regimen framtvingade med hot en politisk anslutning av grannlandet Österrike och krossade därefter hela den demokratiska staten Tjeckoslovakien i sin jakt på geopolitiskt livsrum för sin egen befolkning.

De ledande demokratiska nationerna i det västliga Europa, i första hand stormakterna Storbritannien och Frankrike, var svårt plågade av en djup mental krigströtthet från den förra stora konflikten och dessutom inrikespolitiskt handlingsförlamade av stora ekonomiska problem hemmavid. Deras sittande regeringar förde därför under alldeles för lång tid en naiv så kallad eftergiftspolitik gentemot de totalitära staterna. 

Denna diplomatiska och utrikespolitiska strategi byggde i grunden på den felaktiga analytiska tron att man långsiktigt kunde bevara världsfreden genom att ensidigt och passivt ge efter för de aggressiva diktatorernas ständigt växande och allt orimligare territoriella krav. Strategin var dömd att misslyckas och bevisade sig i slutändan vara ett djupt katastrofalt historiskt misstag som de facto bara signalerade militär svaghet och därmed uppmuntrade diktaturerna till ytterligare militär aggression.

När det nazistiska Tyskland den första september 1939 korsade statsgränsen och inledde ett oprovocerat blixtkrig mot det självständiga Polen, insåg omvärlden och de västerländska ledarna slutgiltigt att de totalitära krafternas ideologiska erövringskrig omöjligt gick att stoppa med hjälp av fredliga samtal, kompromisser eller diplomati. Dagar senare deklarerade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland. Det allra mest akuta och kortsiktiga resultatet av hela mellankrigstidens sammanflätade kriser var således starten av det andra världskriget.

De långsiktiga historiska och filosofiska konsekvenserna av denna epok präglar dock den internationella politiken än idag. Mellankrigstiden bevisar med historisk skärpa hur oroväckande snabbt ett till synes rationellt och civiliserat samhälle kan upplösas och falla samman när den materiella och ekonomiska tryggheten slås i spillror, och när antidemokratiska och frihetsfientliga krafter ges politiskt utrymme att cyniskt manipulera människors desperation och genuina oro över sin existens. Denna händelserika och djupt mörka historiska period, fylld av ödesdigra felkalkyleringar av dåtidens statsmän, står kvar i historien som en ständigt aktuell varning. Den påminner den moderna världen om den absoluta nödvändigheten i att integrera besegrade länder genom rättvisa fredsavtal, och understryker värdet av att de demokratiska friheterna aldrig får tas som en orubblig självklarhet.