Andra världskriget var en konflikt som formade den moderna världen, men för att förstå varför detta massiva och destruktiva krig bröt ut måste vi blicka tillbaka till slutet av den föregående globala konflikten. Efter första världskriget samlades segrarmakterna för att rita om Europas karta och säkra en framtida fred. Resultatet blev Versaillesfreden år nittonhundranitton, ett djupt omdebatterat avtal. Tyskland, som pekades ut som ensamt ansvarigt för första världskriget, tvingades betala enorma skadestånd, avträda stora landområden och kraftigt begränsa sin militära kapacitet. 

Denna fredsöverenskommelse skapade en djup bitterhet och en känsla av orättvisa inom den tyska befolkningen. Istället för att bygga en stabil grund för samarbete lade avtalet grogrunden för framtida revanschism. Den nybildade internationella organisationen Nationernas Förbund, som hade i uppgift att förhindra framtida krig genom diplomati och samtal, visade sig snabbt vara för svag. Organisationen saknade egen militär makt och det faktum att stormakter som USA valde att stå utanför minskade dess auktoritet avsevärt.

Ekonomisk kris och extremisternas frammarsch

Under nittonhundratjugotalet upplevde många länder en period av ekonomisk tillväxt, men denna bräckliga stabilitet krossades i och med börskraschen i USA år nittonhundratjugonio. Krisen spred sig snabbt över hela världen och utlöste den stora depressionen. Ekonomin kollapsade, arbetslösheten sköt i höjden och fattigdomen bredde ut sig. I tider av djup ekonomisk och social osäkerhet tappar människor ofta tron på de etablerade demokratiska systemen, vilket var precis vad som skedde i Europa. I Italien hade den auktoritära ideologin fascism redan vunnit mark under ledning av Benito Mussolini, som lovade nationell storhet och ordning genom ett starkt, diktatoriskt styre. 

Inspirerad av detta växte det nationalsocialistiska partiet i Tyskland fram under Adolf Hitler. Nazismen kombinerade fascismens auktoritära drag med en extrem och aggressiv raslära, där den ariska rasen ansågs överlägsen och judar gjordes till syndabockar för Tysklands alla problem, inklusive den ekonomiska krisen och nederlaget i det förra kriget. Genom löften om att bryta Versaillesfördragets bojor, utrota arbetslösheten och återskapa ett mäktigt tyskt rike, lyckades Hitler ta makten på demokratisk väg år nittonhundratrettiotre. Så fort han säkrat makten avskaffades demokratin och Tyskland förvandlades till en totalitär diktatur.

Eftergiftspolitikens misslyckande och krigets utbrott

Hitlers utrikespolitik var från första början inriktad på expansion. Han inledde en massiv upprustning av den tyska militären, i direkt strid med tidigare fredsavtal. Tyska trupper marscherade in i det demilitariserade Rhenlandet, därefter annekterades Österrike, och snart ställdes krav på områden i Tjeckoslovakien där många etniska tyskar bodde. Storbritannien och Frankrike, som fortfarande var traumatiserade av förlusterna under första världskriget, var desperata att undvika en ny storkonflikt. De bedrev därför en så kallad eftergiftspolitik. Vid Münchenkonferensen nittonhundratrettioåtta gick de med på Hitlers krav gällande Tjeckoslovakien i tron att detta skulle mätta hans territoriella aptit och garantera freden i vår tid. Denna strategi misslyckades kapitalt. 

I mars nittonhundratrettionio ockuperade tyska trupper resten av Tjeckoslovakien. När Tyskland sedan vände blickarna mot Polen insåg Storbritannien och Frankrike att Hitler inte gick att blidka med diplomati. Efter att Tyskland och den kommunistiska diktaturen Sovjetunionen överraskande hade undertecknat en nonaggressionspakt, där de i hemlighet delade upp Östeuropa mellan sig, invaderade tyska trupper Polen den första september nittonhundratrettionio. Två dagar senare förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland. Andra världskriget var ett faktum.

Ett nytt sätt att kriga

När kriget väl hade börjat stod det klart att den militära teknologin och taktiken hade utvecklats enormt sedan första världskrigets skyttegravsstrider. Tyskland demonstrerade omedelbart en ny metod känd som blixtkrig. Denna taktik byggde på snabbhet, överraskning och en tät samordning mellan pansarvagnar, motoriserat infanteri och flygvapen. Målet var att tränga djupt in bakom fiendens linjer, slå ut deras kommunikationer och orsaka panik innan motståndaren hann organisera ett försvar. 

Polen besegrades på bara några veckor. Våren nittonhundrafyrtio vände Tyskland sina styrkor västerut. Danmark och Norge ockuperades snabbt, och därefter inleddes en massiv offensiv mot Nederländerna, Belgien och Frankrike. Blixtkrigstaktiken var förkrossande effektiv. På en månad besegrades den franska armén, som betraktades som en av världens starkaste. Kvar i kampen mot Tyskland stod nu endast Storbritannien. Under hösten nittonhundrafyrtio utkämpades slaget om Storbritannien, ett intensivt luftkrig där det brittiska flygvapnet till slut lyckades avvärja de tyska bombningarna och förhindra en invasion av de brittiska öarna.

Kriget sprider sig över världen

År nittonhundrafyrtioett expanderade konflikten och blev i sann bemärkelse ett världskrig. I juni bröt Hitler sin pakt med Sovjetunionen och inledde Operation Barbarossa, en gigantisk invasion av det enorma riket i öster. Målet var att säkra livsrum, krossa kommunismen och ta kontroll över de livsviktiga oljefälten i Kaukasus. De tyska trupperna ryckte fram i rasande fart och tillfångatog miljontals sovjetiska soldater, men ryssarnas enorma reservstyrkor och den annalkande, extremt kalla ryska vintern bromsade till slut den tyska krigsmaskinen strax utanför Moskva. Samma år eskalerade kriget i Asien. 

Det japanska kejsardömet hade under flera år fört ett expansivt och brutalt krig i Kina för att säkra råvaror och bygga ett asiatiskt imperium. För att förhindra amerikansk inblandning i deras fortsatta expansion i Sydostasien genomförde Japan i december nittonhundrafyrtioett ett överraskningsanfall mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii. Denna händelse drog omedelbart in den industriella giganten USA i kriget, vilket fundamentalt förändrade styrkebalansen till de allierades fördel.

Vändpunkterna som avgjorde maktkampen

Under nittonhundrafyrtiotvå och nittonhundrafyrtiotre nådde Tyskland och Japan sin största territoriella utbredning, men därefter vände krigslyckan genom tre avgörande drabbningar. I Nordafrika stoppades de tyska truppernas försök att nå de viktiga oljefälten i Mellanöstern vid slaget vid El Alamein hösten nittonhundrafyrtiotvå. På Stilla havet led den japanska flottan ett katastrofalt nederlag mot USA vid slaget vid Midway, vilket bröt den japanska sjömakten. Den enskilt största och blodigaste vändpunkten skedde dock på östfronten under slaget vid Stalingrad. 

Efter månader av brutala stadstrider tvingades hela den tyska sjätte armén att kapitulera i början av nittonhundrafyrtiotre. Från och med denna punkt pressade den sovjetiska Röda armén obevekligt tillbaka de tyska styrkorna västerut. För att avlasta Sovjetunionen och öppna en ny front i väst genomförde de västallierade, med USA och Storbritannien i spetsen, landstigningen i Normandie i Frankrike i juni nittonhundrafyrtiofyra, en operation som går under namnet D-dagen. Tyskland var nu inträngt från två håll och kunde inte stå emot övermakten.

Det industriella folkmordet

Parallellt med de militära striderna pågick en annan, mörkare krigföring i Europas hjärta. Den nazistiska regimen genomförde Förintelsen, ett statligt sanktionerat, systematiskt och industriellt genomfört folkmord riktat mot människor de ansåg vara rasmässigt underlägsna eller politiskt farliga. Syftet var att rena Europa. I koncentrationsläger och förintelseläger, varav många låg i det ockuperade Polen, mördades systematiskt omkring sex miljoner europeiska judar. Även romer, homosexuella, personer med funktionsnedsättningar och politiska motståndare mördades i miljontal. 

SS-trupper och den tyska statens byråkrati samordnade transporter från hela Europa till läger som Auschwitz-Birkenau och Treblinka, där människors liv släcktes i gaskamrar. Detta extrema uttryck för hat och brutalitet saknar motstycke i historien och är en central del av andra världskrigets arv, en händelse som för alltid förändrade den mänskliga självbilden.

Atombomben och det slutgiltiga slutet

Våren nittonhundrafyrtiofem var Tyskland helt i ruiner. Den sovjetiska armén intog huvudstaden Berlin och Adolf Hitler begick självmord i sin bunker. Den åttonde maj nittonhundrafyrtiofem kapitulerade Tyskland villkorslöst och kriget i Europa var över. I Stilla havet fortsatte dock de intensiva striderna. Amerikanska styrkor erövrade ö efter ö under enorma förluster och förberedde en massiv invasion av de japanska huvudöarna, där man fruktade att civilbefolkningen skulle slåss till sista personen. För att tvinga fram ett snabbt slut på kriget och undvika fler egna förluster valde USA:s president att sätta in kärnvapen, en helt ny och förödande teknologi som hade utvecklats i hemlighet. 

I augusti nittonhundrafyrtiofem släpptes atombomber över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Hundratusentals människor, övervägande civila, dog omedelbart av explosionerna eller en kort tid senare av strålningsskador. Städerna raderades från kartan och inför denna obegripliga förstörelse kapitulerade Japan. Världshistoriens mest förödande konflikt var till ända.

En ny världsordning växer fram ur ruinerna

Konsekvenserna av andra världskriget var oöverskådliga och omformade hela vår värld. På kort sikt låg stora delar av Europa och Asien i grus och aska. Mellan sextio och åttio miljoner människor hade förlorat livet, och miljontals andra var på flykt eller saknade sina hem. Industrier, jordbruk och infrastruktur var totalförstörda. De politiska konsekvenserna blev lika dramatiska. För att förhindra ett tredje världskrig bildades Förenta Nationerna, en organisation med starkare befogenheter än det tidigare Nationernas Förbund. Den internationella rätten stärktes och under Nürnbergrättegångarna ställdes för första gången ledande nazister till svars för brott mot freden och brott mot mänskligheten.

På lång sikt innebar andra världskriget slutet för den europeiska dominansen i världen. Europas gamla imperier hade försvagats ekonomiskt och militärt, vilket påskyndade avkoloniseringen i Afrika och Asien där länderna krävde sin självständighet. Istället trädde två nya supermakter fram: det kapitalistiska USA och det kommunistiska Sovjetunionen. Dessa två nationer hade samarbetat för att besegra Nazityskland, men när kriget var över bröt ideologiska konflikter snabbt ut dem emellan. Europa delades i två läger, åtskilda av en ideologisk och fysisk gräns som kom att kallas järnridån. Tyskland delades i en västlig och en östlig del. Denna spända maktkamp, där länderna aldrig stred direkt mot varandra militärt men istället genom ombud och kapprustning, blev känd som det kalla kriget. Det kom att dominera den internationella politiken under de kommande decennierna.

Sammanfattande analys av krigets drivkrafter

Andra världskriget visar med all tydlighet hur ekonomi, politik och idéer är djupt sammanflätade. Den bräckliga freden efter första världskriget kombinerades med en global ekonomisk katastrof som skapade grogrund för radikala politiska krafter. När arbetslösheten och fattigdomen bredde ut sig vände sig människor i desperation till ledare som erbjöd enkla lösningar och utsåg tydliga fiender. Ideologier som lovade styrka och nationell renhet fick fäste och underminerade de demokratiska institutionerna. 

Denna utveckling, tillsammans med västmakternas ovilja att i tid agera mot den aggressiva diktaturen, ledde obönhörligen fram till kriget. Krigets konsekvenser visar i sin tur hur en extrem förstörelse också fungerar som en katalysator för djupgående samhällsförändringar. Ut ur ruinerna föddes den moderna tanken om universella mänskliga rättigheter och globalt samarbete genom FN, men också en bipolär värld ordnad kring kärnvapenhotet. Genom att studera dessa samband blir det tydligt hur historiska händelser aldrig sker i ett vakuum, utan är en produkt av ekonomiska strukturer, politiska beslut och människors idéer i ett ständigt samspel.